Samsjuklighetsreformen

Begreppet ”tidig hjälp” kan förstås på olika sätt. Det kan dels innebära insatser som kommer tidigt i livet, exempelvis förebyggande insatser riktade till barn och unga. Det kan dels handla om insatser som kommer tidigt i problematiken, alltså att personer med psykisk ohälsa och skadligt bruk eller beroende får hjälp i tid.

Det här måste finnas med i första linjens vård och de generella insatserna från socialtjänsten.

Exempel på stöd tidigt livet är när mödravården, BVC, socialtjänsten, ungdomsmottagningar upptäcker och fångar upp risker och signaler eller att skolan reagerar på misstänkt bruk, skolfrånvaro och har särskilt fokus på barn med riskfaktorer.

Exempel på stöd för personer som är i början av sin problematik är att agera och fånga upp tidiga signaler på psykisk ohälsa och skadligt bruk eller beroende, innan det blir riskbruk eller allvarlig psykisk ohälsa.

Personens egen motivation är ofta avgörande för att bryta ett skadligt bruk och beroende. Därför är det viktigt att hjälp finns att tillgå när motivationen finns. För att nå dit behöver väntetider till vård, stöd och behandling kortas. Det behövs också fler kontaktvägar till vården.

Det ska vara lätt att förstå hur man kan få hjälp. Vården behöver kontinuerligt bygga relationer, stödja till motivation och visa på möjligheter till hjälp – även i de fall man måste vänta på den.

Tillgången till vård ska vara jämlik oavsett var man bor. Vården ska vara lätt att nå och utan höga trösklar. Uppsökande verksamheter och annat förebyggande arbete är viktiga för att svara upp mot behovet.

Personer med skadligt bruk och beroende är en heterogen grupp, det förekommer i alla åldrar och socioekonomiska förhållanden. Fler behöver bli medvetna om detta. Därför behöver kunskapen om skadligt bruk och beroende öka inom alla typer av vård och omsorg.

Insatser behöver finnas på alla vårdnivåer och ha flera olika ingångar så att personen själv kan vara med och påverka vård- och stödinsatser. Behandlingsutbudet behöver vara brett så att individen själv kan välja vad som passar den.

Personer med samsjuklighet upplever att de skickas runt, hänvisas och avvisas från olika verksamheter. Det är inte tillräckligt att var och en gör sitt – vårdkedjan måste hänga samman som en helhet.

Ett sätt att nå detta är att ge begriplig information så att personen som får informationen vet vad nästa steg är. Detta ger en känsla av trygghet och förutsägbarhet, och är också något som regleras bland annat i hälso- och sjukvårdslagen.

En vård som hänger samman, där olika aktörer och kompetenser samarbetar skapar en helhetssyn på individen utifrån flera tänkbara perspektiv, som sociala-, fysiska- som psykiska. Detta bidrar till en känsla av sammanhang i stället för att allt delas upp i små beståndsdelar.

Behandlingsinsatser ska inte vara villkorade och de ska vara inriktade på att förbättra levnadsförhållanden. Hjälpen ska inte avbrytas vid återfall eller om personen inte kan bryta sitt beroende. Insatser får inte dras in som ett straff.

Alla bedömningar av vilken vård och vilka insatser en person har nytta av och kan tillgodogöra sig ska ske på ett individuellt plan. Insatserna ska vara individanpassade vare sig de är fokuserade på drogfrihet eller inte.

För att uppnå målet måste stigman brytas och ett nytt synsätt accepteras: Skadligt bruk och beroende är ett sjukdomstillstånd. Därmed har man rätt till behandling – precis som vid andra sjukdomar. Det är både en fråga om attityder och hur vården och stödet är organiserat.

Fokus måste flyttas från organisation till person och relation. Vård- och stödinsatser behöver samordnas utifrån personens fokus och mål. Det handlar också om att bemöta personen utifrån vem den är, var den är och vart den vill – snarare än utifrån problemet.

Målet tar fasta på att individen själv ska stå i centrum för sin vård och omsorg. För att nå dit behöver delaktighet och personcentrering stärkas. Individen ska ingå i teamet för att ta beslut och göra egna val. På så sätt kan ”vi och dom-tänket” suddas ut och individens resurser, styrkor och drivkrafter bättre tas tillvara.

Målbilden beskriver vikten av tillgång till basala resurser som boende och sysselsättning. Utan tillgång till boende kan det vara svårt att ta tag i övriga problem. Stöd kan även behövas för praktiska saker som ekonomi och att söka jobb, om individen vill det. Socialtjänsten har en viktig roll här och det krävs att de ges ett tydligt uppdrag och tillräckliga resurser för att utföra det.

Målbilden handlar även om att delta i en gemenskap och upprätthålla ett fungerande nätverk. Här har civilsamhället en viktig roll genom att erbjuda möjligheten att träffa andra och få använda sina erfarenheter till något positivt. Att ha ett sammanhang där ens erfarenheter räknas är viktiga.

Vård- och stödinsatser är ofta fragmenterade och för personer som behöver ha kontakt med flera instanser kan det kännas svårt. Det är viktigt att det finns någon som håller ihop insatserna så att det blir mindre svårnavigerat.

Att ha en relation till en person eller ett team som man känner förtroende för är viktigt. Kontinuitet och engagemang skapar tillit och bidrar till att man vågar öppna sig. Att få träffa samma personal över tid kan vara en förutsättning för en tillitsfull kontakt.

Ytterligare ett sätt att skapa tillit och hopp är att det finns personer inom vård- och omsorgen som har egen erfarenhet som kan finnas med som stöd i vård och omsorg.

Anhöriga till personer med samsjuklighet drar ofta ett tungt lass. De ger själva insatser och samordnar stöd till sina anhöriga, samtidigt som de känner oro.

Vården måste därför erbjuda närstående möjligheten att bli involverade. I de fall där det är möjligt behöver anhöriga få information om vad som händer och vad som planeras.

För att stärka närstående är det viktigt att vården erbjuder stöd, utbildning och verktyg. Det är också viktigt att anhöriga får dela erfarenheter med andra.

Allt i syfte att personer med samsjuklighet ska kunna stärka och bibehålla relationer till sina närstående.